nu har jag verkligen tappat greppet.
men vet ni vad? det är okej. för jag gör något åt det.

som sagt, det är inte lätt när det är svårt. och det är verkligen inte lätt när allt svårt kommer på en och samma gång och man måste tampas med allt samtidigt. det är då man verkligen ser vad man går för. det är då det gäller. det skulle vara så lätt att bara ge upp, bara låta mig själv tappa kontrollen och sen leva med det. men det är inte jag. inte längre.
skillnaden nu mot då är att jag tycker för mycket om mig själv nu för att låta mig må så dåligt igen. jag har lyckats en gång och nog fan ska jag göra det igen. jag började igår, och nu är det tamejfan inget annat än hårdhandskarna som gäller. ingenting mindre än nöjd är acceptabelt. senast blev jag nöjd, den här gången ska jag bli mer än nöjd. jag vet att jag klarar det. vad jag däremot tvekar på är om jag kan komma dit och verkligen stanna där. det är där jag börjar tvivla på mig själv. det är så lätt att slöa till när man väl är framme, men nu har jag gett mig själv ett löfte, vilket inte är ofta jag gör. det löftet tänker jag hålla. inget trams, detta ska bli av.
_________________________________________________________________________

det där kändes mest som ett pepp-talk till mig själv, vilket kanske var tanken. men Ni vet även vad jag menar, och det är Ni som har gjort mig så stark. nu mer än någonsin inser jag vad vänner är värda. jag har även fått upp ögonen för vilka som verkligen ÄR mina vänner. inte dom som utger sig för att vara det men inte gör det minsta för att bevisa det. inte heller dom som låtsas vara det framför mina ögon men som jag vet är något helt annat när jag inte ser. bara dom som ÄR det, det är Dom som räknas. 

nu är det dags. det här kommer att gå bra.
TAGGA!

fan, vad kass jag är på att blogga just nu. :\ och kan inte riktigt komma på nån orsak till varför heller.

idag på förmiddagen var jag en sväng på stan med mor för att köpa present till kusin Ellinor. hon fyllde 10 år i tordags, för övrigt samma dag som min älskade morfar gick bort. han somnade in vid lunch, så nu är hans kämpande över. han är saknad och det känns väldigt tungt just nu. finns inte så mycket mer att säga om det.

för att återgå till dagen så har jag nu kommit hem från födelsedagskalaset. det var lugnt, inte mycket folk. bara dom närmaste, det kändes skönt. och för en gångs skull så var det inte jag som körde dit och hem, för min lilla sepesöta kusin Martin tog nämligen körkort igår! :D så nu är det han och jag som plöjer upp gatorna om nätterna. ;) nu sitter jag och väntar på gratängen som står i ugnen. riktig lördagsmiddag blir det: fransk potatisgratäng och entrecôte. mmmyum! nu är det Ace Ventura på tv, så ska nog fokusera på det ett tag.

btw, fick veta i fredags att internet-utbildningen INTE blir av nästa vecka. vi kommer då att sitta på telefonerna på egen hand för första gången. YIKES! jag kommer dööö. alla kommer vara helt förstörda på måndag, för ingen kommer ha kunnat slappnat av i helgen pga det. menmen, what to do?

nuuuuu ska jag dra. tja!

nu sätter dom inte in mer dropp på morfar, vilket innebär att han inte får någon mer näring. så nu är det bara morfin-sprutor han får för att dämpa hans smärta och hans andningsbesvär. det känns riktigt tungt, jag kan inte riktigt fatta att det här händer. att det dessutom är så tätt inpå mormors bortgång gör det extra svårt för mig då jag fortfarande inte kan greppa att hon är borta. men det kommer jag nog aldrig göra heller. det är en fruktansvärt jobbig del av livet, att behöva se sina nära och kära gå bort. men sånt är livet tyvärr, ingen av oss kommer ur det levande.

igår spenderade jag kvällen hemma hos Sara tillsammans med henne, Jonte och Towe. vi åt gott och kollade på filmer från olika VM och LM-föreställningar. idag ska jag också vara med Sara. det ska bli så spännande, för hon ska färga håret på mig. det är första gången på evigheter som jag låter någon annan än frissan färga mitt hår. men eftersom Sara faktiskt är utbildad frisör så tycker jag att det är helt okej. :) 

dags för mig att kila vidare.

det har spekulerats fram och tillbaka på vad det kan vara som orsakat detta, och det spekuleras fortfarande. alla läkare har olika teorier och vi har inte fått ett enda konkret svar hittills. det lär nog vara flera bidragande orsaker, men idag fick vi i alla fall bekräftat att det är bakterier i blodet och att det troligen är tal om en blodförgiftning, som den första läkaren nere på akuten misstänkte.
igår togs beslutet och dom satte in paliativ vård. det är alltså inte längre en fråga om "om det händer" utan "när det händer". andningsuppehållen ligger nu på varje halvminut och dom varar minst 10 sekunder. jag har varit där i ca 5 timmar idag, och nu har mamma bestämt att om något händer ikväll eller i natt så åker hon dit själv tillsammans med Bea för jag måste till jobbet imorn. dom kommer dock ringa mig såfort det blir någon förändring vilket känns skönt. 
jag har sovit max 4 timmar sammanlagt dom senaste 48 timmarna så frågan är hur bra skick jag kommer vara i med tanke på min sömnbrist. sen är man ju minst sagt tankespridd också. jag kan inte mer än att göra mitt bästa. 
 
nu ska jag försöka få lite i magen, även om mat är det absolut sista jag tänker på just nu.

jag går nu in på 34:e timman i vaket tillstånd. 17 av dom har spenderats på akuten vid morfars sida. han pumpas full med den starkaste medicinen dom har just nu, dock har febern ännu inte gett med sig. till en början var det tal om blodförgiftning, nu misstänker dom stroke. hans tillstånd är kritiskt och vi har hela tiden någon som sitter hos honom. jag och mamma blev avbytta efter våra 17 timmar så nu sitter Bea och Katarina hos honom. vi vet inte vem som kommer sitta där i natt, men det skulle inte förvåna mig om det blir mamma som åker på det igen. jag däremot måste gå till jobbet imorn. jag måste. jag kom ut i drift igår och vill inte missa mina första samtal. jag vill inte komma efter dom andra. om morfars tillstånd förändras på nåt vis så åker jag dit, men om det fortsätter likadant som nu så måste jag återgå till mina vardagliga rutiner. mamma och hennes syskon får ansvara för vem som sitter hos honom. jag måste inse att det inte finns något jag kan göra, men det är svårt att sitta hemma och veta att han ligger där och kämpar. precis som med mormor så vill jag nu vara hos morfar varje sekund, men jag måste helt enkelt låta mamma och dom andra ta hand om honom.

nu ska jag försöka sova lite.

när jag precis hade satt mig ner och börjat skriva mitt glada inlägg om arbetsdagen så ringer telefonen och den här dagen fick en väldigt oväntad vändning.
morfar är påväg in till akuten med 40,9 graders feber och krampanfall. inte det avslutet på dagen jag hade väntat mig direkt. det tar ett tag innan han kommer in på akuten eftersom ambulansen måste åka ut och hämta honom i St. Sundby där han bor, så det blir ju sammanlagt ca 6 mil att åka dit och tillbaka. jag försöker att hålla mig lugn och skriva av mig lite. vi skulle mötas upp på akuten kl.20:30, fy fan vad jobbigt det är att bara sitta och vänta! normalt så ringer dom ju när dom är påväg till eller redan är framme på akuten, men än så länge så är dom bara påväg att hämta honom. usch, jag får flashbacks från när mormor var dålig. det var bara 1½ år sen. det är helt sjukt hur allting kan förändras så drastiskt inom loppet av några få sekunder. mormor var visserligen inte lika gammal som morfar, det är trots allt 20 års åldersskillnad mellan dom. så för en vanlig 92-åring som min morfar så kanske det inte är så konstigt om man är lite krasslig. men nu är det ju min morfar vi pratar om. min morfar som har varit sportfantast och super-atlet i hela sitt liv och som sprang i spåret till han var över 85 år. han har bättre fysik än mig som 23-åring och han har ett hjärta starkare än en oxes.
det är svårt att inte tänka på det värsta när sånt här händer, men jag ska verkligen försöka att tänka positivt. för min egen skull och för morfars skull. och för morfars fem barns skull. Lili, Beatrice, Katarina, Göran och Lillian. och för att inte tala om alla hans barnbarn.
jag vill ändå tro att om man verkligen hoppas och håller tummarna riktigt hårt så kan det bli lite bättre. jag tänker fortsätta tänka så, i alla fall ett tag till. beroende på hur länge vi blir kvar på akuten så kanske jag får säga ifrån jobbet imorn. senast vi besökte akuten så kom vi inte där ifrån förrän 04:30 på morgonen, så man vågar ju inte hoppas på för mycket. dom är inte kända för att jobba i ett snabbt tempo där, men man ska vara glad att dom finns i alla fall.

nej, nu måste jag hålla mamma sällskap. och kanske klä på mig lite kläder...

signar ut.
xoxo, Alex.

ojojoj, vad jag är sjuk! och ojojoj, vad jag måste åka till jobbet! klarade slutprovet igår med 90% rätt. känns hur skönt som helst. mindre kul är det att veta att man idag kommer sitta i driften och ta emot samtal. vad fan ska jag säga? "hej! var snäll mot mig, jag är nybörjare.". tror inte kunderna köper det. det återstår att se om min TL ens låter mig ta samtal idag med tanke på att jag är sjuk och har lyckats tappa rösten någonstans. vet inte var jag tappade den, men jag kan tänka mig att det kanske kan bli lite svårt att kommunicera med kunder utan den. rösten är ju trots allt vårat verktyg. nåja, nu är det dags för mig att röra mig mot bilen. på återséende!

signar ut.
xoxo, Alex.