när jag precis hade satt mig ner och börjat skriva mitt glada inlägg om arbetsdagen så ringer telefonen och den här dagen fick en väldigt oväntad vändning.
morfar är påväg in till akuten med 40,9 graders feber och krampanfall. inte det avslutet på dagen jag hade väntat mig direkt. det tar ett tag innan han kommer in på akuten eftersom ambulansen måste åka ut och hämta honom i St. Sundby där han bor, så det blir ju sammanlagt ca 6 mil att åka dit och tillbaka. jag försöker att hålla mig lugn och skriva av mig lite. vi skulle mötas upp på akuten kl.20:30, fy fan vad jobbigt det är att bara sitta och vänta! normalt så ringer dom ju när dom är påväg till eller redan är framme på akuten, men än så länge så är dom bara påväg att hämta honom. usch, jag får flashbacks från när mormor var dålig. det var bara 1½ år sen. det är helt sjukt hur allting kan förändras så drastiskt inom loppet av några få sekunder. mormor var visserligen inte lika gammal som morfar, det är trots allt 20 års åldersskillnad mellan dom. så för en vanlig 92-åring som min morfar så kanske det inte är så konstigt om man är lite krasslig. men nu är det ju min morfar vi pratar om. min morfar som har varit sportfantast och super-atlet i hela sitt liv och som sprang i spåret till han var över 85 år. han har bättre fysik än mig som 23-åring och han har ett hjärta starkare än en oxes.
det är svårt att inte tänka på det värsta när sånt här händer, men jag ska verkligen försöka att tänka positivt. för min egen skull och för morfars skull. och för morfars fem barns skull. Lili, Beatrice, Katarina, Göran och Lillian. och för att inte tala om alla hans barnbarn.
jag vill ändå tro att om man verkligen hoppas och håller tummarna riktigt hårt så kan det bli lite bättre. jag tänker fortsätta tänka så, i alla fall ett tag till. beroende på hur länge vi blir kvar på akuten så kanske jag får säga ifrån jobbet imorn. senast vi besökte akuten så kom vi inte där ifrån förrän 04:30 på morgonen, så man vågar ju inte hoppas på för mycket. dom är inte kända för att jobba i ett snabbt tempo där, men man ska vara glad att dom finns i alla fall.

nej, nu måste jag hålla mamma sällskap. och kanske klä på mig lite kläder...

signar ut.
xoxo, Alex.