Jag vet inte hur många gånger jag har gett den här bloggen en ny chans. Betydligt fler chanser än vad de flesta förtjänar. Men det är ju faktiskt inte bloggen som sviker mig, utan det är ju jag som sviker bloggen. Så om man nu ser på saken det på det sättet så finns det väl inga gränser för hur många chanser den bör få. Jag skriver att jag ska försöka att uppdatera oftare och lika snabbt så glömmer jag bort den. Jag kommer liksom aldrig in i rutinen att skriva, vilket dock är något jag borde göra eftersom jag vet att jag mår bra av att skriva. Men jag antar att precis som livets dagar går upp och ner så gör väl även bloggandet det. Vissa dagar är bra, andra inte.

 

Förut var jag rätt ohämmad när det kom till att skriva om saker. Jag skrev oavsett vilket humör jag var på och jag var inte rädd för att berätta vem eller vad som fick mig på det humöret. Även om jag fortfarande är rätt ohämmad som person så känner jag kanske att det är vissa saker man bör hålla för sig själv. Allt hör inte hemma på nätet. Jag minns inte senast jag bloggade, men jag vill ändå tro att jag har mognat en del sen dess så det kanske har med det att göra. Man är kanske mer medveten om att man ska kunna leva med det man lägger ut, för när det väl är ute på nätet så är det näst intill omöjligt att bli av med. Det är så jag tänker när jag tatuerar mig också, att det ska vara något jag kan stå för resten av livet.

 

Så ja, det här får alltså bli ett nytt försök att komma igång med bloggandet. Jag har för tillfället rätt många järn i elden och de kommande månaderna kommer förhoppningsvis avgöra vilken riktning jag ska välja. Så det kanske blir det jag skriver om, eller inte, det visar sig. Vill inte gå in på några detaljer innan jag vet mer, men det kommer.

 

Jag vet inte ens om någon kommer läsa min jävla sörja, men det är inte det som är det väsentliga för mig. Jag skriver för att få utlopp för mina känslor, ungefär som att prata med en terapeut, fast ändå inte. Jag skriver om det jag känner för att skriva om för stunden. Sen om någon vill läsa eller inte spelar mig ingen större roll. Men om någon vill det så är de välkomna!

 

På återseende, eller inte!

Ja, hur många gånger har inte denna blogg dött nu? Jag vet inte. Å andra sidan så har jag aldrig sagt att jag är bra på att blogga. Varje gång jag "nystartar" så varnar jag för att det kanske inte kommer ett nästa inlägg. Jag är ingen bra bloggare, för min blogglust och inspiration infinner sig bara ca en gång per månad. Och mer än hälften av tillfällena då den faktiskt infinner sig så har jag inte tid att skriva, och så glöms det bort. Kanske borde jag inte ha en blogg, men samtidigt, varför ska jag ta bort den? Jag må inte skriva ofta men det händer. Vad ska jag annars göra? Skapa en ny blogg varje gång jag får lust att skiva, publicera inlägget och sedan ta bort den också? Nja, det är ju inte direkt som att den här bloggen tar någon plats, så den får vara. 

 

Ibland behöver jag skriva av mig, och då är det här en ypperligt bra plats att göra det på. So what om någon läser, det är skönt för mig att ha fått ur mig det jag vill få ur mig. Jag skiter egentligen i om någon läser, den här bloggen är till för mig. Så det så.

 

Just nu så handlar min frustration mest om den kommande flytten. Att den inte kan ske nu utan att jag måste vänta. Är så trött på att bo i den här lägenheten och aldrig riktigt känna sig hemma. Men det är väl så det är när man bor i en evakueringslägenhet. Man vet att det bara är tillfälligt, och därför kanske man inte anstränger sig speciellt mycket att bli hemmastadd eftersom man vet att man snart ska flytta igen. Nu blev det betydligt längre vi fick bo här än vad det var beräknat, och jag tror att det är där min frustration har satt in. Eftersom vi har fått veta lite hipp som happ att "Oj, renoveringen drog ut på tiden så det blir en månad till", då är det svårt att slappna av. Vi har bott här från 1:a september och får flytta tillbaks 1:a maj. Till en början var det sagt sex månader, nu blev det åtta. Och måtte det inte komma ytterligare ett förseningsbesked, för nu har vi bokat datum och flytthjälp. Åtta månader går ändå ganska fort! Dom sex månaderna som redan har passerat har gått skrämmande fort. Så nej, det är inte länge nog för att göra sig besväret att packa upp allt, samtidigt som det är för länge för att inte packa upp alls, för jag skulle aldrig stå ut att bo bland alla kartonger, att ständigt behöva leta efter saker. Det gör jag nu, och då har vi ändå bott här i ett halvår. Jag vet att jag har sett det någonstans, nyligen, men har ingen aning om var. Så då får man snällt gå igenom allt, låda för låda. Lyckligtvis är det oftast inte något jätteviktigt. Det allra viktigaste är så klart redan uppackat. Men det är jävligt frustrerande när det är något man kommer på att man verkligen MÅSTE ha NU, och det är nerpackat för att man inte har haft användning av det under dom senaste sex månaderna. Det händer oftare och oftare nu, när det börjar närma sig flytt.

 

Jag har börjat strukturera om i alla lådor. När jag packade inför flytten hit så hade jag varken ork eller lust, så jag bara slängde ner saker lite här och där, där det fanns plats över, i någon låda. Detta har ju nu resulterat i kaos. Så som jag har tänkt det nu är att packa allt efter rum. Sovrum, vardagsrum, kök, badrum etc. Så att man kan ställa alla kartonger där innehållet ska vara och bara börja packa upp. Så det är min stora mission nu fram tills det är dags. Att strukturera om alla kartonger, och det är inte några få kartonger. Det är ett helt rum fyllt. Jag ser inte fram emot det, men jag vet att både jag och alla som ska hjälpa oss att flytta kommer att tacka mig i efterhand. Är detta en mognadsgrej? Att börja planera långt innan för att underlätta? Eller är det bara för att jag är slö? Nej, jag tror inte det. Slöhet var det inför förra flytten, och det är därför situationen är som den är - kaos. Denna mission är ju allt annat än slö, eftersom jag inte bara packar upp allt en gång extra, jag packar även ner det en gång extra. Så när jag tänker efter så är det nog ganska hurtigt. Tacka vet jag mycket fritid!

 

Nu har jag skrivit av mig, dags att forsätta packa om. Gör om, gör rätt! Hejdå!

I år tänker jag inte komma med något nyårslöfte. Jag är helt enkelt för kass som människa för att klara av det. Jag har inte självdisciplinen för det. Nu har jag visserligen bara gett mig själv nyårslöften 3 gånger tidigare, och samtliga gånger så har löftet varit att gå ner i vikt. 1/3 har jag klarat det, och då gjorde jag det med råge. Då gick jag från 73 kg till 58 kg. Jag kan om jag vill, jag har förutsättningarna och kunskapen om min kropp för att klara det. Jag vet precis vad jag ska göra och vad som funkar på min kropp, så nog fan kan jag alltid. Jag har bara ingen lust just nu. Det handlar om att prioritera. I år tänker jag inte ge mig själv det löftet, även om det är det jag vill och behöver innerst inne. Det får helt enkelt ta den tid det tar nu. Jag har insett att jag är på en plats i mitt liv just nu då leva gott och må gott är viktigare än att vara besatt av vikt. Så länge min pojkvän fortfarande vill ha mig och finner mig attraktiv så som jag är så orkar jag inte lägga ner en massa energi på det. Visst, jag trivs ju inte i mig själv, men jag känner heller inte för att avstå trevliga middagar med kära vänner och roliga utekvällar för att jag ska sitta hemma och banta. Visst kan jag välja ett nyttigare alternativ eller helt enkelt bara be om 150 gram kyckling/fisk när jag är ute och äter och vara allmänt besvärlig, men nej, ska jag gå ut så tänker jag inte sitta och räkna kalorier. Då ska jag äta och dricka det jag vill och jag ska njuta av det! Det andra får jag helt enkelt lägga på hyllan. Och infinner sig inspirationen och styrkan någon dag och jag känner att nu jävlar, ja, då kör jag helt enkelt. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ständigt tänka på vikten och att bli påverkad av dagens alla sjuka ideal och denna konstanta vikthets. Jag tänker på det varje dag. Ja, varje dag. Varje gång jag kollar mig i spegeln och suckar över hur missnöjd och trött jag är på det jag ser. Men jag straffar bara mig själv, ingen annan bryr sig. Det är inte min vikt som gör mig till den jag är.

 

Fy fan vad torftigt och trist det här inlägget blev nu. Det här var inte alls vad jag skulle skriva om egentligen. Imorgon är det nyår, och då smäller det - bokstavligt talat. Jag och Per var och köpte något som såg ut att vara en stor trälåda med dynamit idag, men det är (vad vi har blivit informerade) fyrverkerier i lådan. Så det ska nog smälla på bra imorgon ute på Takthöjden! Sen har vi även varit på Tuna Park så Per fick köpa sin nyårs-kostym. Han kommer vara så förbannat het min man! Det är han alltid men imorgon kväll skulle det inte förvåna mig om han brann upp. G'DAEM! Jag hade tänkt ha ett riktigt fodral till klänning men det slutade istället med en hellång aftonklänning, för den tyckte Per var väldigt fin. Så han fick alltså välja min nyårs-outfit för i år, och det gör ju inget, för det är väl trots allt honom jag vill vara fin inför? Det är ju vad han tycker som räknas för mig. Så han fick välja, så får det bli! Och klänningen är verkligen jättefin, och tusen gånger bekvämare än alla andra små kroppskondomer jag har i garderoben. Då kanske man rent av kan känna sig både fin OCH bekväm detta nyår. Det är ju helt klart en bonus! :)

 

Nu ska jag ta en dusch, sen ska jag mysa ner mig i sängen till en bra film. Får se om karln kan slita sig från hockeyn eller om jag kör solo ikväll. Vilket som så är jag nöjd, för detta har varit en bra dag. Mycket tjaffs utrett och annat praktiskt uträttat. Så ja, god natt gott folk så hörs vi nästa år! Imorgon hinner jag inte skriva för då ska jag sminka 4 tjejer inklusive mig själv. Med andra ord så kommer jag ha händerna fulla, men det ska bli toppenkul!

 

Ha det så bra och på återséende!

...Ja, det måste ju gå till mig, för jag slår tamejfan alla rekord i sämst när det kommer till att vårda min blogg. Hur många nystartar är jag uppe i nu t ex? Tror inte jag kan räkna så långt om jag ska vara ärlig. Nu ligger jag här i sängen, brevid min alldeles underbara pojkvän och sambo och lyssnar på hans (än så länge) små och söta snarkningar och blir glatt påmind om hur lyckligt lottad jag är som har funnit honom. Jag hoppas och är ganska så bombsäker på att det är ömsesidigt. Min självkänsla må vara kass på de flesta plan, men när det kommer till att älska en annan person så råkar jag veta att jag är rätt så jävla grym på det. Och ÄR grymt flickvänsmaterial. Jag är rätt säker på att han skulle instämma om det inte var för att han är iväg och jagar gnuer med John Blund just nu. 

 

Jag bara satt här och funderade, på allt och ingenting egentligen. Kollade facebook, lirade lite CastleVille (Ja, jag är fast. IGEN.) och kollade Instagram. Kom då på att jag inte hade en aning om hur min profil där ser ut. Profilbeskrivningen lyder: "tjej, 26, svealand, tallkotte". Kanske var det precis just det jag var hög på när jag skrev det - tallkotte. Jag menar, tallkotte?! Anywho, hög tid att uppdatera kanske. Men är waaay too slö för det just nu. Mennnnn, för att återkomma till ämnet så satt jag alltså och funderade på allt mellan himmel och jord, och under denna fantastiska profilbeskrivning på Insta så såg jag den; länken till min long lost blogg. Då kom jag fram till att jag är i ett sådant skede i mitt liv då jag tror att det skulle vara bra för mig att blogga, och blev rentav dundersugen. Imorgon lär det säkerligen låta helt annorlunda, men varför inte testa. Ett inlägg liksom. Det är alltid något.

 

So, here we go. Oj, nu fes jag också. Hoppas Per inte hörde, den blev högre än jag hade räknat med.

 

Jag har kommit in i julstämningen till, tja, jag skulle nog kunna säga ganska säkert att den ligger på 96% just nu. Och innan tisdag så bör det vara uppe på 100%. Jag och Per ska ha vårat eget firande här hemma på morgonkvisten, bara han och jag. Vi ska äta risgrynsgröt och skinkmacka till frukost. Om Per har varit riktigt snäll så kanske han t o m får smaka senapen som jag själv tillagade idag, from scratch. Ja, ni hörde rätt. Nu är det fritt fram att dö av chock. Efter frukosten så ska vi öppna paketen som ligger under granen, och sen ska vi bara ta det väldigt lugnt och ha en mysdag fram till kl.16 då vi ska infinna oss hos Pers far med resten av hans familj och deras respektive. Det blir Ubbe, Per, jag, Lars, Lovisa, Anna och Emil. Vet inte om Pers farbror också kommer närvara. Han var i alla fall med förra året. Det återstår att se, så att säga. Juldagen firas hos min pappa, med hans fru och mina stora småbröder. Kan meddela att Calle, 16 år, numera är ett huvud längre än mig och Oscar, 15 år idag (GRATTIS BRUSCH!), är minst 5 cm längre än mig. Och båda har typ strl 46 i skor. Annandagen firas hos farmor och farfar tillsammans med pappa, fru och småbröder. Det är våran jul, kort och gott. Känner jag Per rätt så lär det nog bli några krogrundor där emellan också.

 

Något annat jag ser fram emot så jag håller på att spricka är nyår. Det firas likadant som förra året, på Takthöjden hos Johan och Carin! Det ska bli så galet spännande vad dom har kokat ihop för fantastiskt i år. Förra året blir svårt att slå men jag tvekar inte en sekund att dom kommer att toppa det. Dom är HELT fantastiska! Är så enormt tacksam att jag träffade Per så jag även fick möjligheten att lära känna dessa två underbara människor + många, många fler. Har fått så många nya, helt suveräna vänner på köpet sen jag träffade Per. Ord kan inte ens beskriva precis hur tacksam jag är.

 

Mycket har hänt sen sist, och förhoppningsvis så håller jag en regelbunden uppdatering här nu på vad som förssiggår i mitt liv. Jag lovar inget, som vanligt, men jag ska försöka. För hundrafyrtioelfte gången i ordningen. Nu måste jag sova, jag ska tillbaks ut till farmor och farfar imorgon och hjälpa dom med diverse sysslor. Så jag bör vara på alerten! Man vet aldrig vad farfarsgubben hittar på för hyss.

 

Nattinatt!

 

 

Ja ni, nu är det jävlarimej full rulle här hemma! Jag och Per var och uträttade några ärenden idag på Tuna Park och "råkade" trilla in på GameStop. Oopsie! Vi blev två spel rikare. Vi har länge pratat om att vi ska skaffa något spel som vi kan spela tillsammans, exempelvis rally-spel, och det var precis vad det blev. "Dirt 3" och "Need for Speed - Most Wanted". Jag stod även och klämde på ett spel som heter "Motor Storm - Pacific Rift" som jag tyckte såg riktigt skoj ut, men då ryckte Per spelet ur händerna på mig och sa "Jag ska bara ringa ett samtal...". Han tyckte att spelet verkade bekant så han ringde upp Larsa och det visade sig att han redan hade det. Så det var ju bra det, då kunde vi istället låna det spelet av honom och lägga pengarna på varsitt fint badminton-racket istället, nu när vi har gått och blivit pros på det. ;) Ha ha! Nej, skämt åsido, vi är rätt jävla jättedåliga men det är grymt kul! Och nu när vi har fått det bekräftat att vi ska fortsätta köra varje tisdag så tänkte vi unna oss ett varsitt lite finare rack (heter det så i singularis?). Hittills har vi kört med Per's pappas gamla godingar. Inget fel med det, det har gått som på räls, ända fram till förra veckan då det ena pajade. Så det fick bli nytt!

Innan Tuna Park så var vi en sväng på Underbara Hem och kollade på soffa. Jag är väldigt sugen på att köpa en riktigt stor och skön soffa, since I have the space, if you know what I mean! Jag har ju som sagt gott om plats för att kunna ha en riktigt stor, lyxig soffa, men jag har aldrig haft råd förrän nu. Under augusti-december i år så kommer den här lägenheten att stambytas och renoveras och det säger ju sig självt att då kommer det inte gå att bo här. Hela köket och badrummet ska bytas ut och så ska golv, väggar och tak i samtliga rum fixas så vi kommer behöva flytta ut allt och inte bara en del som jag hade hoppats på. Våran fastighetsägare kommer så klart att stå för en evakueringslägenhet, men det är ändå väldigt omständigt att behöva flytta två gånger inom loppet av två-tre månader. Är det ens värt att packa upp grejerna i det tillfälliga boendet? Vi har ju väldigt stort nu och en väldans massa möbler, så det blir ju en hel del att släpa. Först hade jag tänkt packa allt onödigt som vi kan klara oss utan och ställa ner det i källarförrådet, det är trots allt bara en kort period så vi borde ju klara oss på det lilla, men så kom jag på att det redan har varit inbrott där två gånger så jag vågar inte riskera att något försvinner. Som sagt, vet inte ens om vi kommer besvära oss med att packa upp allt, utan vi kanske bara mellanlandar och nöjer oss med att leva i ett flyttkaos i några månader. Fan, vad omständigt och besvärligt det ska vara! Samtidigt som jag är skitglad och nöjd för att dom ska rusta upp lägenheten, den kommer ju verkligen bli skitfin! Det är den ju redan nu, men den kan behöva vissa små justeringar och korrigeringar här och där. Det som ställer till det är ju stambytet, det är ju det som gör att lägenheten inte går att bo i. Meeeen jag antar att det bara är att gilla läget! Jag älskar ju lägenheten och tänker inte flytta i första taget så ja, gilla läget var det!

Nääh fan, nu ska jag kolla på när karl kör rally! Kanske t o m borde dra en match mot honom och visa vem som är kung. :)
Hejdå!

Idag har det inte blivit mycket effektiv tid. Igår var det kära Annis födelsedag så vi festade till det riktigt ordentligt! Med "vi" så syftar jag på de grymmaste brudarna i världen; Annis, Martina, Johanna och jag. Stackarna Werre och Jessica skulle ha varit med men de gick och drog på sig diverse sjukdomar i tid till festen så de fick stanna hemma istället. Tråkigt men kanske välbehövligt! Vi andra började i alla fall med middag och drinkar hemma hos födelsedagsbarnet och avslutade med hela TVÅ krogrundor. Det är inte varje dag det händer! Vi börjar ju bli lite till åren. ;) Vi hade bestämt att vi skulle ge Håpe's en chans, så vi gick dit. TABBE! Dj:en var lika kass som alltid och av någon anledning hade jag svårt att slappna av och släppa loss. Nej, Håpe's är inget för mig och det verkade som att samtliga brudar höll med om att det var dåligt. Så vi drog vidare till Villa som trots 90-talskvällen levererade över förväntan. Allt som allt ändå en grymt kul kväll! Det blev rätt blött. Jag har ju en tendens att ta med mig för mycket spritsorter, bara för att ha fler valmöjligheter. BIG NO-NO! Det är alltid bäst att hålla sig till en och samma. Ändå så har jag inte känt av baksmällan idag, men jag har en karl som tycks ha fått sin beskärda del. Jag inledde dagen med att hämta bilen som jag parkerade hos Per's pappa igår. Därefter kurrade magen så det fick bli bakismat på Gyllene Måsen (McDonald's för vanliga dödliga). Efter detta så har vi inte gjort ett skvatt. Eller jo fan, nu ljuger jag ju er för bövelen rakt upp i trynet. Jag blev faktiskt rastlös där ett tag så jag tog tag i att rensa min garderob, lägga allt i ordning, sortera mina smycken och fixa och dona. Och jag höll nog på i åtminstonde 2 timmar, så en liten klapp på axeln ska jag nog allt ha! Nu är det åter igen sängläge för både mig och mannen. SÅ SKÖNT! Mer än så tänker jag faktiskt inte bjussa på idag. Jag ville mest visa att jag lever och att jag inte har gett upp hoppet om nystart ännu. Nåja, myyysdags!

Nu ska jag ge mig på det här med bloggande igen...är det tänkt. Jag tänker i alla fall göra ett försök till att damma av och väcka denna stackars nergångna blogg till liv igen.

Som de flesta av er redan vet så har jag haft ett minst sagt turbulent år. Ett flertal år egentligen, om man ska vara exakt, men 2012 var det året då allt ställdes på sin spets och jag verkligen fick visa vad jag går för som människa.  Huvudsakligen gick mitt år ut på att vårda min mamma som i oktober 2012, efter en lång kamp och tappert kämpande, förlorade kampen mot cancer. Som alla säkert kan förstå så kräver det en hel del av en och det är inte helt otroligt att man bryts ner en aning som människa när man tvingas genomlida en sådan händelse. Jag har alltid sett mig själv som en psykiskt stark och motståndskraftig person och jag har alltid fått höra det från andra, men idag är det någon helt annan jag möter i spegeln varje dag. Det är svårt att förklara. Jag vet inte vart jag har mig själv i dagsläget, och när jag får reda på det får tiden utvisa. Jag har påbörjat min resa och mitt projekt att bygga upp mig själv på nytt. En slags renovering/sanering skulle man väl kunna säga. Rensa bort all skit och fräscha upp...typ. Smärta och saknad är numera min vardag och det är något som jag jobbar på, men det är inte lätt att lära sig leva utan en person som har funnits där hela livet och som skulle ha funnits där i många, många år till. Jag tvekar på att jag någonsin kommer vänja mig vid att leva utan min mamma, men leva vidare kommer jag, för att jag måste. Men vänja mig, nej. Allt sitter så djupt. Känslor, vanor, allt. Varje gång någon berättar något spännande så tänker jag än idag att "Åh, jag måste ringa mamma och berätta!". Men så kommer det över mig, den där hjälplösa känslan och insikten att det där numret som ännu ligger kvar i mobilen under "Mamma" inte längre leder någonvart. Ingen kommer någonsin att svara där igen. Det är en obeskrivlig känsla egentligen. Rent av obegripligt för någon som inte själv har upplevt något liknande. Det är för fan till och med obegripligt för mig, och jag sitter ändå i skiten och är fullt medveten om det. Ni får ursäkta om det blir ett väldigt ältande här på bloggen, i alla fall till en början, men det lär nog bli en del ventilering för min del här. Det får fungera lite som terapi. Som tur är har ni valmöjligheten att låta bli att läsa om det blir för jobbigt att läsa. 

Nu har ni i alla fall fått ett hum om varför jag har varit frånvarande och vad jag planerar att använda bloggen till. Den är till för mina tankar, men ni kommer även få se en hel del annat också så klart. Jag som alla andra har bra och dåliga dagar och ni kommer få höra om båda delar. Något bra som det har blivit en hel del av den senaste tiden är shopping. Jag har varit på en efterlängtad shoppingresa till Stockholm med en av mina allra bästaste vänner och kom hem med en hejdundrans massa fynd! Sen har vi ju faktiskt butiker här hemma också, och även i Västerås dit jag åker ganska ofta. Senast i helgen faktiskt. Här nedan så kan ni få se några av fynden.

nu tänker jag göra sådär som vissa gör på facebook och som jag normalt hatar att man gör. jag tänker skriva ett argt inlägg för att avreagera mig på en viss person som jag inte tänker nämna vid namn. som jag sa så hatar jag folk som gör detta då det i mina ögon är en uppmärksamhetsgrej mer än nåt annat. folk som skriver t ex "jag hatar dig" osv och som då uppmärksammas av dom i personens omgivning som svarar "men oj, vad har hänt?!" varpå personen svarar att dom inte vill prata om det. jag anser då att man lika gärna kan ge fan i att skriva om det för folk kommer garanterat att fråga om det, och om du då inte har för avsikt att berätta så finns det ingen mening. men nu ska jag göra precis det. skriva ett inlägg om hur arg och besviken jag är på en person som jag som sagt inte nämner vid namn men som jag bara måste få avreagera mig på. detta då personen i fråga helt enkelt inte går att resonera med och att försöka konfrontera denna vore fullkomligt lönlöst då det går in genom ena örat och ut genom andra. så, nu har jag klarlagt det.

jag förstår inte varför jag envisas med att vara så jävla dumsnäll. jag vill alltid för väl för mitt eget bästa. jag bjuder på saker, fastän jag egentligen inte har råd. jag skjutsar, fastän jag inte får betalt för bensin och är för snäll för att kräva det. jag städar, trots att det inte är min skit jag röjer upp. jag fjäskar, för att bli omtyckt men enbart får spydighet tillbaka. du äcklar mig just nu. sättet du behandlade mig på idag var bedrövligt. jag gör allt och får ingenting. det värsta av allt är att det egentligen är jag som borde vara otrevlig mot dig, men du är inte medveten om det. du får det att verka som att jag har gjort nåt fel, som att jag är i vägen och inte har rätt att finnas. men verkligheten är att det är du som tar dig friheter. det är du som snyltar, utnyttjar och är falsk. vidrigt är det. tror det räcker så för nu.

punkt.

livet har sina guldkorn, utan tvekan! dom kommande veckorna kommer det vara som om jag badar i guld. ska inte fördjupa mig i ord på vad som kommer ske utan jag tänkte att vi skulle köra ett litet bildinlägg istället.

ja, det är sant. det hade man inte kunnat tro. nu är första gången på ett bra tag då jag faktiskt finner tid och ork till att blogga.

arbetsveckan har varit hemsk. jag är inte gjord för att jobba 9h-pass, speciellt inte under fakturering. 9h är ju för dom flesta en normallång arbetsdag, men jag pallar fan inte. kanske för att jag inte är van. bara det faktum att jag sov från kl.21 i fredags kväll till kl.11 lördag förmiddag/lunch visar hur körd jag var. 14h sömn! det händer typ inte. mitt schema har snittat på 7-7,5h det senaste halvåret. har aldrig jobbat längre pass. men denna veckan, just precis under fakturering åkte jag på't. jag kan handskas med dom flesta av kunder, oavsett hur arga och bittra dom är, men just under faktureringsveckan så är dom liksom snäppet vassare. dom kunderna som du inte trodde kunde bli värre blir just det - värre. tålamodet tryter, huvudet dunkar, öronen är trötta. man är inte långt ifrån bristningsgränsen i slutet av passet och man drar en ordentlig suck när det äntligen är dags att logga ut. meeeeen nu är ju den veckan tack och lov över! :) har haft en sååååååå grym helg!

var på stan med Martina igår. efter lite shopping (oops!) så mötte vi upp Annis som hade slutat jobbet och testade en wrap på Donken. ingen vidare bra idé det där. men när vi sitter där och är lite smått besvikna över middagen så säger Martina "nej, vad säger ni, ska vi ta och dra ut ikväll?". för er som inte vet det så är det här ungefär lika sällsynt som en grön häst som åker rullskridskor. hon vill aldrig gå ut, verkligen aaaldrig, och bara det faktum att hon frågade fick mig och Annis att nypa varandra för att se så vi inte drömde. vi kunde ju inte gärna tacka nej, det är verkligen en så kallad "once in a lifetime experience". så vi satte oss i bilen, åkte hem till Johanna och Marcus och hämtade min enorma kasse sprit som blev kvar där efter förra helgen, vidare hem till Annis så hon fick hämta det hon behövde, hem till mig och hämtade mitt och sen hem till Martina och Sebbe för att direkt korka upp. VILKEN KVÄLL! jag fick t o m ragg. måste vara mitt nya blonda hår. ;) 




nu väntar en skön, slapp vecka men 5h-pass och sovmornar till 15:00. träning, solning, njutning. nothing else!

en glad jävel signar ut.
toooodles!

har jobbat och tränat, har inte haft tid över helt enkelt. om jag ska försöka minnas vad jag har hittat på sen sist då. hmm. vet inte var jag ska börja riktigt.
i fredags var jag helt körd efter jobbet. köttade verkligen, det var maxat. t o m så min chef blev sur på mig för att jag jobbade "för snabbt" och hela tiden kom och bad om mer att göra. det är ju nåt nytt. haha! kom hem och typ dog på soffan. i lördags fick vi finbesök från Karlstad av Ida och bebis-Molly. hon har redan hunnit bli 6 månader, lilla pluttan. lördagkvällen spenderade jag med min bästa. det blev Avengers på bio. SÅ KUUUL! den kommer definitivt hamla i samlingen när den kommer ut. garvade sönder. söndagen var förvånadsvärt lång! jag hann med massor. var en sväng till f&f och lärde f hur man infogar bilder i mail. tog sin tid. fick kasta mig i bilen därifrån till min gymdate, körde ett riktigt tufft träningspass. efter det tog jag och min date oss ner till stan och klämde en nyttig lunch. när vi satt där så kände vi för att göra nåt, men kom inte på vad. efter mycket spånande så kom vi fram till bio, dock inte i Eskilstuna då dom bara visar en bråkdel av alla filmer här. så vi åkte hem, fräschade upp oss och drog till Sthlm. supermysigt! en heldag blev det. måndag och valborg, spenderades också med min bästa. ingen av oss var speciellt engagerade, hade precis lika gärna kunnat sitta hemma egentligen men tanken smärtade lite med tanken på att vädret var så awesome. mamma bjussade på mat, sen drog jag och bästa iväg till Mesta där lillebruschääns fotbollsklubb höll i firandet. en rätt mjäkig brasa men allt som allt bra stämning och maaassa folk. vi avslutade allt med en glass (i Annis fall) och en mjölk (i mitt fall) på Donken. gårdagen var ju katastrof. skäms verkligen över att kalla mig Eskilstuna-bo med tanke på gårdagen. hur fan beter sig folk? eller frågan är väl snarare; varför i helvete vet inte folk hur man beter sig? tänker inte ens gå in på detaljer. idag har jag jobbat som vanligt, följt av gym. dessvärre ensam idag men jävel vad mycket snygga saker det fanns där idag. mina ögon var inte uttråkade. se men inte röra, eller hur var det? 

det här inlägget motsvarar mig när jag är upprörd och pratar så snabbt att jag glömmer att andas. tangenterna går varma och jag har inget upplägg alls. orden kommer vartefter. orkar inte engagera mig, ikväll bloggar jag bara för att hålla bloggen vid liv.

toodles!

trodde verkligen det skulle skita sig totalt denna månaden. just my luck med tanke på hur det har gått på senaste tiden. men icke! i samma ögonblick som jag skulle till att gråta blod så händer nåt som vänder hela situationen till det bättre. ibland ska man ha flyt! eller i mitt fall kanske bara lite tur. jag tror seriöst att det går till en viss gräns där allt går åt helvete, men sen tar det stopp. det måste ju vända nån gång liksom, för när det är som värst så kan det ju inte bli värre. fantastiskt nog så har jag ändå lyckats hålla humöret uppe trots all skit som har kastats på mig den senaste månaden. helt otroligt! 

så sammanfattningsvis så har jag gått från hopp till förtvivlan och slutligen tillbaks till hopp igen. allt detta inom loppet av några timmar. jag har alltid avskytt uttrycket "det löser sig" för det är sällan det gör det utan att man ska behöva göra vissa uppoffringar. det är dessutom många i min omgivning som lever efter den frasen. allting ska bara lösa sig och det spelar ingen roll vilka konsekvenser det får för andra. dom är bara för lata för att göra nåt åt saken. därför tycker jag illa om uttrycket, för jag har så dålig erfarenhet av det. men i detta fall så kan jag faktiskt glatt säga att det löste sig! men jag tänker inte börja missbruka det, för jag vet att det sällan eller aldrig bara löser sig. man måste faktiskt lyfta på arslet och göra nåt. actions speak louder than words. DET är nåt jag tror stenhårt på, även om ord är jävligt kraftfulla dom också! 

till nåt helt annat så har jag fått res-feber. jag bara känner ett sånt enorm jävla sug efter att bara åka nånstans. inte nödvändigtvis till värmen men gärna det också. om inte till värmen så till New York. jag vet inte varför men jag har fått pippi på New York. har väl kollat på för många kärleksrullar som utspelar sig där. fått nån rubbad bild av hur magiskt det ska vara. men shit the same, NY är nåt som man SKA uppleva under en livstid. tycker jag i alla fall. dags för cashen att börja rulla in på allvar, sen drar jag! 



and I'm off.

toodles!

IDIOT.

vet inte om jag har världens oflyt eller om det faktiskt går bra. motgångarna och framgångarna går om varandra och jag vettefan vilket som har övertaget. det har hänt så mycket SKIT dom senaste veckorna så jag orkar inte ens gå in på det. men samtidigt är jag skitglad och har massor att se fram emot framöver. det är väldigt förvirrande, jag vet inte hur jag egentligen borde må. men jag antar att jag borde ta vara på mitt glada humör, man vet ju aldrig när det får för sig att vända.

det jag har att se fram emot den närmaste tiden är i alla fall en ny iPhone som förhoppningsvis kommer med posten i slutet på veckan, senast måndag nästa vecka. can't wait! jag och Annis (hon beställde en ny samtidigt) snackade om att vi skulle ta våra gamla telefoner och kasta dom i backen och stampa på dom. skulle kännas jävligt skönt, har så mycket lagrad ilska mot den här jävla toa-iPhonen så det är sjukt! anywho, nästa sak att se fram emot..and this is the BIG one: tatueringen! när lönen trillar in på kontot så blir det för mig att trilla in hos tatueraren och lämna min deposition och boka en tid för gaddning. ska bli så kul! helt sjukt att man kan se fram emot att göra sig själv illa. jag tror dock inte det kommer göra så värst ont, har ju gjort det en gång och det, helt ärligt, kändes knappt. vet dock inte om det beror på att jag var full men ändå. jag upplevde det som när en kroppsdel har domnat och börjar vakna igen, den där stickiga känslan. 

förkylningen håller i sig, och har nån udda halsont. det gör inte ont i halsmandlarna längre utan det gör ont i svaljet och längre bak i halsen så fort jag vaknar på morgonen. sen när jag går upp så försvinner det. fattar nada. ska ringa läkaren och se om jag kan få nån tid imorn så han kan kolla upp det. vill ställa mig på löpbandet nununu, men det blir till att vänta. 

nu måste jag få lite mat i magen. 
toodles!