jag saknar...

#1. när mina ögonvitor faktiskt var vita


#2. sol & värme, att vara brun och smal


#3. ut och fota utan att behöva ha 5 kg kläder på sig och pulsa genom snö


den här lägger jag bara ut för att jag tycker den är cool och för att det är jag som tagit den. :P


vad har hänt idag då?
blev skitnervös när min chef kom förbi och sa att hon ville prata. hade dock inget att vara nervös över, hon ville bara meddela att mina TL var väldigt nöjda med mig och att jag har väldigt bra statistik. suck on that! :D sen fick jag en guldstjärna av en kund också, vilket är sällsynt med tanke på att dom som ringer har ett problem och inte  alltid är så trevliga.

imorn är det fredag, sista jobbdagen för veckan. sen är det HEEELG! Sara och jag håller på att koka ihop lite rackartyg. nåt som är helt gratis och infattar alkohol, en rakapparat och kanske två mikrofoner. det ni. ;) det är ju helg vafan, och synd är det att det bara är helg en gång i veckan! men så lever man bara en gång också så det är bara att ösa på.

just nu är mamma mitt ute på havet, nånstans mitt emellan Sverige och Finland. hon unnade sig en tvådagarskryssning nu när allt med begravningen är över. det tyckte jag hon gjorde rätt i. och från hennes sms att tyda så är hon väldigt nöjd. hon har tydligen tre karlar utklädda till präster som bjuder henne på vin och drinkar. jag skulle inte klaga.
sååå anywho, jag har invarderat hennes flotta trea på 83 kvadrat och bjudit över två bröder som sitter i soffan och kollar på You, Me & Dupree. jag har tagit mitt nattinatti-piller lite väl tidigt ikväll känner jag och nu börjar jag se dubbelt. får se hur länge jag klarar att hålla ögonen öppna, jag lär sova där jag landar. :P

btw, när jag läste Johan's blogg idag så nämnde han den där enorma Coca Cola-lastbilen som brukar vara med i julreklamen, med alla dom där lysena på. då kom jag på att precis en sån drog förbi mig när jag körde ut från Kungsör igår påväg hem från jobbet. klockan var ca 20:25, och den gick inte att missa. då skulle man ha haft kameran där, har en känsla av att jag inte lär se den igen. det var en sån där "once-in-a-lifetime-experience".

nääh, nu känner jag att det börjar bli jobbigt att stirra på den här texten så jag rundar av.

tja'rå!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0