jag är en sån där som vissa skulle komma att kalla skiljsmässobarn, fast ändå inte. mina föräldrar har aldrig varit gifta, så någon skilsmässa har det aldrig varit. man skulle väl kunna förklara det som så att dom fattade tycke för varann, hade lite kul och tröttnade ganska snabbt. och så kom jag. :) visst är ni allt lite glada att min mor beslutade att behålla mig? ;) tänk vad tråkigt ni hade haft annars! jag var alltså inte planerad, men jag var inte oönskad. uppenbarligen inte, för här sitter jag ju. 

mamma, Lili är den som i vått och torrt alltid ställer upp och gör allt för mig. kanske lite för mycket många gånger vilket jag klandrar mig själv för. hon är den som hjälpt mig när jag har haft det svårt i min barndom, vilket ni som känner mig vet vad det handlar om. hon är även min bästa vän. trots min ålder så skulle jag aldrig klara mig utan min mamma. jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne och blotta tanken på att behöva leva utan henne gör ont i mig. hon är verkligen mitt allt. 

pappa Mats har varit lite mer frånvarande under min barndom. jag har bott varannan helg hos honom under en stor del av min uppväxt. mamma har dock alltid varit min trygghet och tröst och det var bara hon som gällde när jag hade det jobbigt. detta är nog en bidragande orsak till att jag och pappa inte har den starkaste relationen och bästa kontakten, men vi är ändå far och dotter och jag vet att jag alltid kan vända mig till honom om det är något. 

jag har vänner som i stundens hetta har vräkt ur sig "jag hatar min mamma/pappa" och "jag önskar att jag hade en annan mamma/pappa". jag kan helt ärligt säga att jag aldrig har sagt dom orden om varken min mamma eller pappa. jag skulle inte kunna leva med det på mitt samvete. jag skulle aldrig byta bort mina föräldrar, aldrig någonsin! jag älskar dom över allt annat.