jag tog det dumma beslutet om att åka ut och fota i kolmörkret. jag åkte och hämtade upp Martin som jag hade lurat på att följa med. jag hade tänkt fota uppe på Kolstaberget, för där ser man hela staden på kvällen när alla lysen är på. det är jättefint. vi tänkte väl inte så mycket på saken utan traskade upp för berget. Martin hade en "nördlampa", en sån där som man spänner fast runt huvudet vid pannan. vi hittade upp utan problem, tog lite kort. dom blev dock inte så bra som vi hade hoppats på. för det första måste jag införskaffa ett stativ, och för det andra en bättre systemkamera. :P men några coola bilder blev det, det var ju fullmåne. 
när vi sen skulle traska neråt så virrade vi bort oss helt. vi blev mer och mer rädda och insåg efter ett tag att vi var vilse. vi hittade inga stigar nånstans, vilket kändes oroande. Martins mobil ringde och hans kompis som var ute och åkte med bilen erbjöd sig att leta efter oss. när vi hade gått fram och tillbaka i en timma och hade virrat bort oss totalt så såg jag ett ljus långt bort mellan träden. vi försökte hela tiden gå nedför eftersom det antagligen var rätta vägen ner. minsta lilla stig vi kunde hitta så tog vi den eftersom små stigar oftast leder till större stigar. i vårat fall var det dock inte så. vi virrade bort oss ytterligare men bestämde oss att gå mot ljuset för att komma ut. men i vägen låg fällda träd, stockar och stora stenar. inte den bästa vägen när det är kolsvart, snorhalt och det finns risk för att man skulle kunna fastna. faktumet att vi var vilse var nog, ingen av oss ville sitta fast. men vi kämpade på, och tack och lov att vi hade systemkameran och kunde utnyttja blixten till att se var vi satte fötterna. lampan på Martins huvud och lampan i min mobil hjälpte inte nåt vidare. vi klättrade och lyckades tillslut ta oss ut, efter lite över en timma. så fort vi kom ut så visste jag direkt vart vi var nånstans, eftersom det är det området där jag har bott dom senaste åren och har promenerat med mamma tusen gånger. det jag inte kan lista ut är hur fan vi lyckades ta oss ner från berget och hamna där vi hamnade, på helt fel sida om berget. den sidan vi hamnade på motsvarar bergsväggen, dvs att det inte finns några stigar som leder nedåt utan bara en bergsvägg att klättra på. vi var hur som helst glada att se hus och veta vart vi var nånstans. vi lärde oss en läxa, vi går aldrig ut i skogen igen när det är mörkt utan att veta hur vi kommer tillbaks. 

man sov gott efter bergsklättringen i alla fall. 

signar ut! 
xoxo, Alex.