-

It's alive!

Jag vet inte hur många gånger jag har gett den här bloggen en ny chans. Betydligt fler chanser än vad de flesta förtjänar. Men det är ju faktiskt inte bloggen som sviker mig, utan det är ju jag som sviker bloggen. Så om man nu ser på saken det på det sättet så finns det väl inga gränser för hur många chanser den bör få. Jag skriver att jag ska försöka att uppdatera oftare och lika snabbt så glömmer jag bort den. Jag kommer liksom aldrig in i rutinen att skriva, vilket dock är något jag borde göra eftersom jag vet att jag mår bra av att skriva. Men jag antar att precis som livets dagar går upp och ner så gör väl även bloggandet det. Vissa dagar är bra, andra inte.

Förut var jag rätt ohämmad när det kom till att skriva om saker. Jag skrev oavsett vilket humör jag var på och jag var inte rädd för att berätta vem eller vad som fick mig på det humöret. Även om jag fortfarande är rätt ohämmad som person så känner jag kanske att det är vissa saker man bör hålla för sig själv. Allt hör inte hemma på nätet. Jag minns inte senast jag bloggade, men jag vill ändå tro att jag har mognat en del sen dess så det kanske har med det att göra. Man är kanske mer medveten om att man ska kunna leva med det man lägger ut, för när det väl är ute på nätet så är det näst intill omöjligt att bli av med. Det är så jag tänker när jag tatuerar mig också, att det ska vara något jag kan stå för resten av livet.

Så ja, det här får alltså bli ett nytt försök att komma igång med bloggandet. Jag har för tillfället rätt många järn i elden och de kommande månaderna kommer förhoppningsvis avgöra vilken riktning jag ska välja. Så det kanske blir det jag skriver om, eller inte, det visar sig. Vill inte gå in på några detaljer innan jag vet mer, men det kommer.

Jag vet inte ens om någon kommer läsa min jävla sörja, men det är inte det som är det väsentliga för mig. Jag skriver för att få utlopp för mina känslor, ungefär som att prata med en terapeut, fast ändå inte. Jag skriver om det jag känner för att skriva om för stunden. Sen om någon vill läsa eller inte spelar mig ingen större roll. Men om någon vill det så är de välkomna!

På återseende, eller inte!

2016-03-31 @ 21:35:55 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Anonym

Hej Alexandra!
Väldigt fantastisk och rörande berättelse och ord du skrev på Josefins minnessida! Jag blir både rörd och glad på samma gång då någon skrivit några fina minnesord. Har själv starka minnen av Ainbusk från mina yngre år i början av 90-talet. Gillade verkligen deras texter och musik och när de debuterade med låten "Älska mig" så satt gråten i halsen. Man blev helt känslomässigt paralyserad! Har heller inte träffat dem personligen eller sett dem live men det blev väldigt känsloladdat för mig när jag nåddes av beskedet om Josefins bortgång. Jag gick som i koma de första veckorna, glömde kliva av bussen två gånger och kunde inte koncentrera mig i mina studier. Det är känslan av en otrolig kraft och närvaro som är svår att beskriva. Jag kan tänka mig att du och många andra känt liknande. Den mest underliga känsla jag haft är att mitt i denna sorgeprocess uppenbarade sig en melodi med given text som bara liksom rann ur mig i ett ögonblick. Precis som om någon styrt mig att skriva och klinka fram en melodi på det gamla pianot. Konstig känsla! Jag blev ännu mer sentimental av den upplevelsen. Det är ju säkert nåt som händer i vår hjärna när vi sörjer som är av sån stark kraft att övriga signaler och tankar kommer i obalans. Läste om din mamma och hennes kamp mot cancern. Det måste varit en jobbig tid för dej. Dels att genomleva hela sjukdomsprocessen och dessutom förlora sin mamma. Jag bor ihop med min livskamrat Ewa. Vi har känt varann i 20 år. Hon lider numer av en kronisk njursjukdom som gör att hon blir fort trött och inte orkar göra så mycket om dagarna. Vi har inga gemensamma barn men däremot har vi en katt (Murre) som hängt med oss i 19år. Varje gång jag tänker på att den svarta dagen då Ewa hamnar på sjukhus och lilla Murre inte längre finns där så blir jag tårögd. Jag bävar för den dagen då jag säkerligen faller i djup depression.
Hur som helst har jag iaf bestämt mig för att faktiskt ta mig till Gotland och den minneskonsert som man har planer på att genomföra. Jag tänkte faktiskt genomföra den resan med cykel eftersom upplevelsecykling är min stora passion i livet. Planen är att besöka Josefins födelseort När med dess fina omgivningar. Avslutar resan med ett besök på länsteatern och den minneskonsert som planeras.
Hoppas verkligen du får energi för ditt blogg:ande! Du skriver mycket bra och innehållsrikt. Det blir en hel livshistoria. Jag tror definitivt att Josefins syster Marie med övrig familj får stöd i sorgeprocessen av de fina ord vi skriver på minnessidan och även på Ainbusks hemsida. Det känns verkligen bra! Det visar stor uppskattning på det som de presterat under alla år.
Tänk om våra förfäder hade kunnat dokumentera sina liv med den teknik som vi har idag. Vilken kulturskatt det skulle blivit. Nu har det nya moderna samhället växt fram så fort att man glömmer bort de gamla kunskaperna utan teknikens hjälp. Det är ett spännande samhälle vi fått men det är också väldigt sårbart.
Nehej nu får man väl gå till sängs om det ska bli nån simning i morron bitti och nåt pluggande!

Ha det mysigt och tack igen för att du delar med dig av dina upplevelser i livet!
/Micke N (mobil:0768222009)

2016-04-25 @ 23:07:21

Trackback