Ja, hur många gånger har inte denna blogg dött nu? Jag vet inte. Å andra sidan så har jag aldrig sagt att jag är bra på att blogga. Varje gång jag "nystartar" så varnar jag för att det kanske inte kommer ett nästa inlägg. Jag är ingen bra bloggare, för min blogglust och inspiration infinner sig bara ca en gång per månad. Och mer än hälften av tillfällena då den faktiskt infinner sig så har jag inte tid att skriva, och så glöms det bort. Kanske borde jag inte ha en blogg, men samtidigt, varför ska jag ta bort den? Jag må inte skriva ofta men det händer. Vad ska jag annars göra? Skapa en ny blogg varje gång jag får lust att skiva, publicera inlägget och sedan ta bort den också? Nja, det är ju inte direkt som att den här bloggen tar någon plats, så den får vara. 

 

Ibland behöver jag skriva av mig, och då är det här en ypperligt bra plats att göra det på. So what om någon läser, det är skönt för mig att ha fått ur mig det jag vill få ur mig. Jag skiter egentligen i om någon läser, den här bloggen är till för mig. Så det så.

 

Just nu så handlar min frustration mest om den kommande flytten. Att den inte kan ske nu utan att jag måste vänta. Är så trött på att bo i den här lägenheten och aldrig riktigt känna sig hemma. Men det är väl så det är när man bor i en evakueringslägenhet. Man vet att det bara är tillfälligt, och därför kanske man inte anstränger sig speciellt mycket att bli hemmastadd eftersom man vet att man snart ska flytta igen. Nu blev det betydligt längre vi fick bo här än vad det var beräknat, och jag tror att det är där min frustration har satt in. Eftersom vi har fått veta lite hipp som happ att "Oj, renoveringen drog ut på tiden så det blir en månad till", då är det svårt att slappna av. Vi har bott här från 1:a september och får flytta tillbaks 1:a maj. Till en början var det sagt sex månader, nu blev det åtta. Och måtte det inte komma ytterligare ett förseningsbesked, för nu har vi bokat datum och flytthjälp. Åtta månader går ändå ganska fort! Dom sex månaderna som redan har passerat har gått skrämmande fort. Så nej, det är inte länge nog för att göra sig besväret att packa upp allt, samtidigt som det är för länge för att inte packa upp alls, för jag skulle aldrig stå ut att bo bland alla kartonger, att ständigt behöva leta efter saker. Det gör jag nu, och då har vi ändå bott här i ett halvår. Jag vet att jag har sett det någonstans, nyligen, men har ingen aning om var. Så då får man snällt gå igenom allt, låda för låda. Lyckligtvis är det oftast inte något jätteviktigt. Det allra viktigaste är så klart redan uppackat. Men det är jävligt frustrerande när det är något man kommer på att man verkligen MÅSTE ha NU, och det är nerpackat för att man inte har haft användning av det under dom senaste sex månaderna. Det händer oftare och oftare nu, när det börjar närma sig flytt.

 

Jag har börjat strukturera om i alla lådor. När jag packade inför flytten hit så hade jag varken ork eller lust, så jag bara slängde ner saker lite här och där, där det fanns plats över, i någon låda. Detta har ju nu resulterat i kaos. Så som jag har tänkt det nu är att packa allt efter rum. Sovrum, vardagsrum, kök, badrum etc. Så att man kan ställa alla kartonger där innehållet ska vara och bara börja packa upp. Så det är min stora mission nu fram tills det är dags. Att strukturera om alla kartonger, och det är inte några få kartonger. Det är ett helt rum fyllt. Jag ser inte fram emot det, men jag vet att både jag och alla som ska hjälpa oss att flytta kommer att tacka mig i efterhand. Är detta en mognadsgrej? Att börja planera långt innan för att underlätta? Eller är det bara för att jag är slö? Nej, jag tror inte det. Slöhet var det inför förra flytten, och det är därför situationen är som den är - kaos. Denna mission är ju allt annat än slö, eftersom jag inte bara packar upp allt en gång extra, jag packar även ner det en gång extra. Så när jag tänker efter så är det nog ganska hurtigt. Tacka vet jag mycket fritid!

 

Nu har jag skrivit av mig, dags att forsätta packa om. Gör om, gör rätt! Hejdå!