ibland händer det saker som tycks få tiden att stanna. man tar så mycket för givet! även de mest inövade av rutiner kan gå fel. livet är oförutsägbart, så är det ju. man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn. folk säger alltid "det kommer gå bra!". ja, och visst går det bra ibland, men långt ifrån alltid. man kan aldrig veta! och om man hela tiden tänker att saker och ting ska gå bra så blir det ju så jävla mycket jobbigare de gångerna då det faktiskt skiter sig. ibland måste man vara realistisk och inse att vissa saker inte går att styra över och att det inte alltid går som man förväntar sig. man kan öva flera timmar om dagen, varje dag i åratal inför någonting, men det är ändå ingen garanti för att det ska lyckas.
ett exempel på detta är mammas operation. läkarna genomför den typen av operation flera gånger om dagen och de går in i operationssalen orädda och har full koll på läget och förväntar sig att det kommer gå bra. men så sker det där oväntade, det som aldrig hänt tidigare och som komplicerar och får läkarna att stå handfallna och inte vet vad de ska göra. då ska man vara oerhört tacksam för att det finns sådana ställen som Akademiska sjukhuset i Uppsala. tack vare detta stora sjukhus och alla specialister som finns där så kunde de rädda min mamma.
jag gick in med inställningen att allt skulle gå bra. trots detta så var jag otroligt nervös och hade svårt att slappna av och fokusera på något annat. när jag sen blev uppringd av kirurgen som hade opererat mamma och han förklarade hur allvarligt det var så var det som om jag dog inombords. det kändes som att mitt hjärta stannade. det svartnade för ögonen och allt blev tyst. bullret från trafiken och rösterna runt omkring mig bara försvann, och jag såg även mig själv försvinna för ett ögonblick. jag höll andan och bad till vem det nu är som sitter där uppe. jag bad, om och om igen, att någon skulle rädda min mamma. och någon var det som hörde mig. det är svårt, man vet inte riktigt vad man ska tro. när läkarna inte ser något hopp och tror att det är över men mamma ändå tar sig igenom det, då kan man inte hjälpa att undra vilka krafter det var som spelade in den dagen. när kirurgen sen kommer in på sin lediga dag, sätter sig ner, tar mammas hand och börjar gråta, det är då man förstår hur allvarligt det var och hur otroligt det faktiskt är att hon lever.
ta inte eran mamma förgivet! och ingenting annat heller för den delen.
