livet är verkligen en gåva. man vet aldrig när den gåvan tas ifrån en, när livet tar slut. därför ska man leva varje dag som om den vore den sista i livet. ibland sker saker som inte borde ske. och när den fruktansvärda olyckan inträffar så är den ens omgivning som är det viktigaste. det är omgivningen som fångar upp en när man faller, som tröstar en när man är ledsen, eller bara finns där och stöttar en när det är svårt och man vill gråta ut allt det onda. vi har inte varit bästa vänner sen mellan/högstadiet, men jag hoppas att du vet att jag finns här som en vän än idag, om du behöver mig. mina tankar är hos dig och din familj. jag hoppas ni finner tröst och styrka i varandra genom det här, även om hjärtat kanske aldrig läker helt efter en sån här tragedi. jag tänker på dig!
_______________________________________________________________________________________ 

igår bestämde jag mig för att ta tag i mina problem en gång för alla. med ett underbart väder och spring i benen så gav jag mig ut på en powerwalk som tog mig ända till Torshälla. dessvärre insåg jag när jag kom fram att den promenad som för mig kändes som världens längsta bara hade tagit mig och stegräknaren till 8500 steg. envis som jag är så hade jag gett mig fan på att jag skulle få mina 10.000 steg. jag kunde bara inte sluta där, så efter att ha tagit en middagspaus hos farmor och farfar så blev det att ta sig in till stan igen och hem till mamma. när jag slutligen kom fram dit så var jag helt slut och hade lätt avverkat mina 10.000 steg. mina benhinnor var inte lika glada som jag över att ha presterat så bra, dom försökte snarare straffa mig för det. lite Siduro-salva framför en bra film så var det inte så farligt. 


var tvungen att stanna upp och njuta under min powerwalk. WOW!

det var allt för idag. 
tja'rå!