jag går nu in på 34:e timman i vaket tillstånd. 17 av dom har spenderats på akuten vid morfars sida. han pumpas full med den starkaste medicinen dom har just nu, dock har febern ännu inte gett med sig. till en början var det tal om blodförgiftning, nu misstänker dom stroke. hans tillstånd är kritiskt och vi har hela tiden någon som sitter hos honom. jag och mamma blev avbytta efter våra 17 timmar så nu sitter Bea och Katarina hos honom. vi vet inte vem som kommer sitta där i natt, men det skulle inte förvåna mig om det blir mamma som åker på det igen. jag däremot måste gå till jobbet imorn. jag måste. jag kom ut i drift igår och vill inte missa mina första samtal. jag vill inte komma efter dom andra. om morfars tillstånd förändras på nåt vis så åker jag dit, men om det fortsätter likadant som nu så måste jag återgå till mina vardagliga rutiner. mamma och hennes syskon får ansvara för vem som sitter hos honom. jag måste inse att det inte finns något jag kan göra, men det är svårt att sitta hemma och veta att han ligger där och kämpar. precis som med mormor så vill jag nu vara hos morfar varje sekund, men jag måste helt enkelt låta mamma och dom andra ta hand om honom.

nu ska jag försöka sova lite.