känner mig allmänt förvirrad just nu. besviken, irriterad, trött. 

mest bara förvirrad. kanske för att allt jag normalt tycker om bara känns skit.
dansen är ett redigt exempel på det. dans ska vara glädje för mig, jag vet inte vad som har hänt. hade verkligen laddat till tusen och var så pepp på att komma tillbaka, dansa och ha kul och kanske försöka börja tävla igen. nu? not so much. det enda jag känt den här terminen har varit konstant motvind, och så har jag aldrig känt förut. vet inte om det beror på att jag inte har kunnat vara närvarande pga jobbet och att jag känner mig helt efterbliven och fullkomligt kass när jag väl är där. kan vara en bidragande orsak kanske. sen är inte jag den som snappar upp en hel koreografi på en lektion, det har jag aldrig varit, så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig stressad över dansuppvisningen i helgen. jag HATAR att ligga efter, att inte hänga med och se hur alla andra kan och inte jag. visst, alla är olika, men hur dålig kan jag ha blivit egentligen? vill inte ens spekulera i det. jag ska bara försöka överleva helgen, that's all. jag vill se fram emot den här helgen så fruktansvärt mycket! dansuppvisningarna brukade vara det allt kretsade runt och det borde det vara nu också. nånstans på vägen vart det fel, och jag vet inte vart. 

vad mer då? jobbet behöver jag inte gå in på. det är ett jobb och jag ska vara glad att jag har det.

vännerna. ja, jag ser ju tydligt vilka som verkligen är mina vänner. vilka som anstränger sig och visar att dom menar allvar, och så dom som jag inte riktigt fattar vad dom håller på med. dom som märker att jag mår dåligt och som är noga med att tala om för mig att "jag finns här". det kan vara det mest väsentliga när det gäller vänskap; bara att veta vem man kan vända sig till om det behövs. ofta kanske man inte behöver vända sig till nån, då räcker vetskapen att dom finns där. många påstår sig finnas där, men jag är inte dum. finns dom där så ska det inte finnas nån tvekan.

kanske funderar jag för mycket. kanske borde jag bara skita i allt, le och försöka lura kroppen som mamma alltid säger att jag ska göra. dessvärre köper jag inte det där. jag kanske lyckas lura dom i min omgivning att jag mår bra, men hur ska ett leende kunna få mig att tro att jag är glad när jag mycket väl vet hur det verkligen är? det går inte ihop.

fan, positiva klubben här, verkligen. om nån känner för att dra med mig på nåt kul, feel free.

tja'rå!