jag jobbar bara 5h-pass den här veckan, vilket innebär att jag inte har nån lunch. så jag har bara ätit frukost och det var som vanligt den där nyttiga havregrynsgröten med skivad banan. mer än så har jag inte att säga om det...

_______________________________________________________________________________________

jag har nu officiellt påbörjat min resa till den där smala, vältränade kroppen jag en gång hade (läs: ganska exakt ett år sedan) och gärna vill ha tillbaka. och jag vet ju att jag kan, jag har ju beviset. 30 min på crosstrainern vilket jag finner går bättre än löpbandet. jag har tidigare "råkat" hoppa över den biten då det har varit så fruktansvärt trist och inte gått som jag har velat. sen har vi ju styrkan vilket alltid har varit min starka sida, och den är inte ens ansträngande att ta sig igenom. snart dags att öka vikterna. så det är väl vad jag fokuserar mig på nu när vissa andra saker känns lite kämpiga. 

jag är lite irriterad vilket ni säkert har märkt. jag är trött på att bli behandlad som en idiot. jag må vara trög ibland, men jag är inte dum i huvudet vilket vissa tycks tro. jag tycker inte om att bli ignorerad, och speciellt inte när personen inte låtsas om nånting när det är så fruktansvärt uppenbart. om man ställer en fråga till en person så förväntar man sig ett svar. om personen i fråga undviker att svara på en specifik fråga men mer än gärna svarar på allt annat, tja, då kan man ju enkelt dra slutsatsen att personen helt enkelt inte vill svara. hur skulle det vara med att vara ärlig istället? jag kan ta ett nej. jag kan ta ett rakt och ärligt svar. infact, jag föredrar det hellre än att bli ignorerad. det trodde jag verkligen att folk visste om mig men det tål tydligen att upprepas. jag har inget problem med sanningen. det jag har problem med är när folk slingrar sig. ville bara klargöra det så det inte blir nåt missförstånd på den fronten, igen. 

jag har en ny mission; att bli tuffare. jag kanske har sagt det förr, minns inte riktigt. jag har alltid varit snäll vilket man självklart ska vara. men jag är i kombination med det fruktansvärt naiv och godtrogen vilket inte är fullt lika bra. jag vill inte gärna tycka illa om folk. jag ställer upp på att bli behandlad som skit och säger ingenting. jag har en tendens att, precis som alla andra, bli arg och besviken när nån beter sig illa. skillnaden med mig är att när personen väl kommer till insikt och ber om ursäkt så säger jag "det är lugnt" istället för att säga vad jag egentligen känner: "du sårade mig och det är inte okej!". jag är inte långsynt och jag har inte svårt att förlåta när det väl kommer till kritan. självklart förlåter jag när nån ber om ursäkt, vissa gånger har jag t o m för lätt att förlåta. men hey, sån är jag. det är när folk beter sig illa och dom inte ens fattar det själva som irritationen har en tendens att ligga kvar. mitt största problem är att konfrontera, det är en hård nöt att knäcka.

tja'rå!