jag har funderat länge och väl på detta och kan väl inte direkt påstå att jag kommit fram till någonting konkret. det är svårt att avgöra vad som var min första kärlek, för synen på vad som definierar kärlek förändras ju hela tiden. och det som var kärlek för mig förr kanske inte är kärlek för mig idag. men vi får väl se... 

jag vet inte om jag ska räkna upp precis alla man haft en förälskelse i eller om man bara ska nämna dom man idag anser faktiskt ha betytt någonting. när man var liten var det ju fråga chans som gällde. man frågade oftast inte ens själv utan man valde en kompis som fick fråga åt en. och då kunde man ju fråga på i stort sett vem som helst. utseende hade ingen betydelse, inte direkt känslor heller. det enda som egentligen betydde något var att personen i fråga var snäll och gillade en tillbaka. allt var så enkelt förr, det var tider det! 

om vi säger såhär; mitt första riktiga förhållande som faktiskt höll i sig var med Niklas. jag var 12 år när vi träffades, det var på sommarlovet mellan 6:an och 7:an. hur seriös var man då kan man ju undra? det höll i 1 år och 10 månader. ganska seriöst ändå för två personer i den åldern. det faller sig ganska naturligt att många av mina första var med honom, även om man ångrar det bittert idag. 

trots det långvariga förhållandet så var jag faktiskt svag för en annan kille vid samma tillfälle. han gick på Skogstorpsskolan och hette Johan. det blev dock aldrig något då detta var under mina tysta och tillbakadragna tonårsår. jag tror aldrig att jag ens vågade prata med Johan under dom åren. 

sen hade vi ju Bide där också. vi blev tillsammans -05 och höll ihop ända till början av -09. det var en speciell relation då vi lyckades fösa ihop min bästa vän Anna-Karin med hans bästa vän Patrik. dom små turturduvorna håller ihop än idag vilket är beundransvärt! eftersom vi genom åren fick gemensamma vänner så gjorde det nog att vi höll ihop så länge som vi gjorde. men ibland räcker inte kärleken till och jag kände i januari att vårat förhållande hade gjort sitt. även fina saker har sitt slut. 

under sensommaren -09 hände något oväntat. min lilla tonårsförälskelse, Johan, tog upp kontakten under minst sagt lustiga förhållanden. nånting fint växte fram för ett kort ögonblick men det slutade med att vi gick skilda vägar. vad jag kan minnas så har jag alltid varit livrädd för att göra bort mig inför killar jag har gillat och det var den största märkbara skillnaden med Johan; oavsett hur pinsamma situationer vi försatte oss i tillsammans så skämdes vi aldrig för varandra. det var en ny första för mig, att bara kunna vara mig själv. 

tre killar, ett bra nämnvärt antal tycker jag. inte för långdraget, bara det väsentliga.

i dagsläget så lägger jag inte ner tid på att leta utan jag passar på att njuta av singellivet istället. man har ju alltid fått höra att "om man söker finner man", men när det gäller kärlek så har jag kommit fram till att det är bäst att bara låta det vara. då kommer det av sig självt och det är då det blir bäst. 

tja'rå!